Mitt liv igenom...

Orkar inte hålla allt inom mig nå mer..
Alltihopa började när jag föddes, mamma blev jätte sjuk, bara så där.
Hon åkte in på akademiska i Uppsala.
Jag fattade inte nånting, jag var ju bara nåra månader, medans alex var nåra år.
Så jag flyttade till min kusin, och alex flyttade till Uppsala med pappa.
Bode hos min kusin kanske 1 år.
Dom spelade in filmer på mig bara för att mamma skulle kunna se att jag växer upp som ett vanligt barn gör.
Mamma blev allt sämre & sämre, pappa hade förhoppningen att hon skulle ge upp.
Men mamma hade kvar hoppet, hon klarade cancern.
Så när hon blev frisk åkte dom raka spåret till mig, då var jag kanske 1, & de var just då jag fick träffa min mamma på riktigt första gången.
Åren gick & mamma mådde hur bra som helst! Typ som inget hade hänt.
Sen när jag gick i 5:an, kommer precis ihåg allting!
Jag skulle på ett kalas hos Michelle, åkte dit hur glad som helst, alla mina kompisar var där, vi skratta & lekte.
Sen efter ett tag kommer hennes mamma & säger att jag har telefon, så hag går in till deras rum & tar i telefonen & svarar lite tyst; hallå?
Då är de pappa som stört grinar, jag blir chockad och frågar vad som hänt, då hade mamma fått tillbaks de cacnern igen.
Jag säger till dom att jag måste hem för min mamma mår inge bra.
När jag kommer hem så satt pappa på golvet och bara skaka & alex var på sitt rum, jag springer fram till han och slänger mig runt han och börjar grina.
Sen ringer sjukhuset igen och säger att mamma får komma hem för de var inte så farligt, så runt 8 kommer hon hem.
Pigg som vanligt, som ingenting hade hänt! Jag springer mot henne & hon springer mot mig, jag kastar mig i hennes famn & bara grinar.
Sen efter ett litet tag när jag slutat grinat så sätter vi alla oss i vardagsrummet för att prata om de, jag försökte säga hela tiden; lämna mig inte mamma. Men jag fick inte fram nå ljud.
Dagen därpå åker mamma in igen för hon ska få cellgifter, så hon ligger inne i falun i några dagar.
Sen kommer hon hem igen, lika glad som vanligt, men en aning mindre hår.
Under den tiden mådde jag sämst, slutade äta, var alltid ute till 12 på kvällarna, om jag var hemma var jag antingen inne på mitt rum eller på toa.
Jag började skära mig, hade ärr på hela handlederna.
Ingen brydde sig, så jag började sprida små ryktern om mig själv för att nån skulle lägga märket till mig.
Men ingen brydde sig iaf.
Började gå till nån och prata, men de blev bara sämre, tyckte jag själv.
Men när min mamma kom hem, slutade jag med allt sånt skit.
Var alltid med mina föräldrar, var aldrig ute sent på nätterna, började äta, slutade skära mig.
Allt blev så underbart, fick nya kompisar & allt sånt.
Sen i 6:an, kom ronja från ingen stans!
Varje dag var vi med varann, vi hade alltid nått att göra, & hon accepterade alla mina problem jag haft.
Aja, åter till min mamma.
Hon blev fort frisk, var precis som alla andra mammor.
Jag älskade henne mest av allt, hon var nog de bästa i mitt liv.
Men de kom dom dagarna jag helt enkelt hatade henne, jag kunna säga vad som helst till henne, tex, jävla hora, fittkärring, kan du inte vara som alla andra mammor ?!.
Varje gång jag sa så, fick jag alltid hon att börja grina. Men jag sket i de, trodde jag var så jävla cool och att jag vågade säga så.
Sen efter några timmar, då kunna jag gå fram till henne och titta henne i ögonen å säga förlåt,
och hon tog alltid de.
Sen i 7:an, förändrades mitt liv totalt!
Mamma skulle bara in och ta några prover, så hon skulle komma hem direkt efter.
Men hon kom aldrig hem, sen senare ringde hon och sa att hon blir kvar inne i falun.
Jag tog väl de, trodde inte att de skulle vara nå allvarligt eftersom dom sa att hon inte skulle få tillbaks cancern.
Dagen efter ringde hon igen, jo visst hade hon de! De spred sig snabbt, så hon hamnade inne på iv några dagar efter.
Jag började må så jävla dåligt, sket i läxor, kunna inget på proven, men ändå satt dom g.
Fattade ingenting.
Började skära mig igen, fick självmordstankar, jag grinade mig till söms.
Var faktist på väg att hänga mig en gång, orkade inge mer.
Ville bara dö, för jag orkade inte gå igenom samma visa en gång till!
Men Ronja fanns alltid vid min sida, hjälpte mig hela dagarna igenom.
Jag var inne hos mamma varje dag, satt vid hennes sida & såg hur dåligt hon mådde!
Hon log aldrig, sov bara, kunna inte äta själv, hade slangar överallt, maskiner i hela rummet.
Efter nån vecka började mamma piggna till och bli friskare, men hon blev sämre lika fort igen,
hon hade inte lika mycket hopp kvar.
Sen den 22 november 07, förändrade sig allt, doktorn ringde runt 4 på morgonen och sa att de var bäst att vi kom in för mamma mådde inte alls bra.
När vi kom in fick jag en chock, var på väg att svimma, mamma låg helt tyst i sin säng, kunna inte pratade, kunna inte se, kunna inte skratta.
Jag satt vid hennes sida, & höll hennes hand och viskade i hennes öra; lämna mig aldrig, om du gör de, kommer jag efter.
Jag hörde hur hon försökte säga nått, hon sa; Jag lovar att alltid finnas hos dig, & så såg jag hur en tår rann ner för hennes kind,
då förstog jag att hon inte orkade nå mer, jag pussade henne på pannan och gick ut ur hennes rum.
Skrek och slog i väggar, ramlade ner på golvet, en sjuksköterska kom efter mig springade och lyfte mig upp & satt mig på en stol.
Vi satt där en lång stund, helt tyst.
Sen sa jag; hon kommer dö va?
Hon kollade på mig med tårar i ögonen, och gick i väg.
Sen efter en liten stund kom prästen, såg hur han gick in i mammas rum jag gick efter.
Då skulle mamma & pappa gifta om sig.
Mamma bara låg där och pappa stog bredvid henne och höll hennes beniga han, & han satt på henne ringen, sen satt han på hans egna ring på sitt finger.
Prästen lästa nått.
Sen sa pappa att han var redo, dom drog ur sladden ur mamma som hjälpte henne och andas, hon började tyst att sluta andas.
Sen blev de helt knäpptyst, jag bara stog där, sen hörde jag hur hon kippade efter luft, hon andades säkert i 1 minut, sen orkade hon inge mer.....




Ni har nått, som inte jag har